Vet inte var jag ska börja men att börja med att säga att jag valde att åka hem är väl helt rätt. Jag var i USA i 2 månader, underbara två månader då jag lärde känna Petra, utan henne hade jag kunnat åka hem efter 3 veckor men som sagt vi hade det underbart skoj tillsammans.

Mina problem började med att jag inte kunde ta hand om Madelyn, hon som är 4. Hon lyssnade inte på vad jag sa till henne och hon gjorde mest som hon själv ville. Detta tog jag upp med familjen och deras svar blev bara att ja men så är hon mot alla. Det jag ville ha var mer att ok, men då får vi reda ut det och ge dig verktyg så att hon börjar lyssna.

En sak som fick mig att se rött en dag var att Angie sa till mig att om jag inte hade varit i deras familj så hade hon inte behövt jobba, NAHE men varför valde ni då att skaffa en aupair?!

Det var även så här att jag skulle ta hand om barnen när David var hemma, jag klarar av tre barn själv men det gör inte han. Fick reda på anledningen när jag hade valt att åka hem och den är SJUK.

Ett annat problem var att jag inte fick ett schema, jag kunde få ett schema som ändrades från dag till dag. När jag hade tagit mitt körkort i USA så sa familjen att jag skulle få en mobil eftersom att de misstänkte att jag skulle vara ute en hel del och det kunde vara som så att de behövde ha mig till att jobba 10 min efter att jag hade kört iväg, vilket i såfall skulle resulterat i att jag skulle jobba 24/7. Det är inte ok, man ska veta när man ska vara ledig.

När jag tog mitt beslut att åka hem så sa jag detta till familjen, plus att jag inte kände mig lycklig i deras hus. Jag trivdes jätte bra i Denver men inte i deras familj och hade därför tagit beslutet att åka hem. Jag trivdes inte heller med att vara en aupair och därför ville jag inte matcha med en ny familj. När jag pratade med David om det så anklagade han mig för att vara deprimerad och ville att jag skulle uppsöka en psykolog. Det är kanske något man säger till en amerikan men jag tog illa vid mig och svara i försvar "Nej, jag är inte deprimerad, det har jag varit och det vet jag att jag inte är. Jag har inget förtroende för psykologer och jag vill inte prata med någon". När jag hade sagt det så insåg jag själv hur fel det var att säga så eftersom att jag aldrig har varit deprimerad men att ta en diskussion med David var lönlöst. Att åka som aupair är ett kulturellt utbyte från bägge parter, då anser jag att man som pappa i en värdfamilj inte kan säga något sånt.

Efter mitt misstag att säga så till min värdpappa så ringde jag upp Lisa (min kontaktperson i USA) och förklarade vad som hade hänt mellan mig och David bara för att det inte skulle bli några missförstånd. För att prata med David funkade inte, jag började blir rädd för honom.

Efter det så pratade jag med Angie om vilken dag de tyckte jag skulle åka hem, hon fick välja mellan 3 november och den 10 november. Då valde hon den 10:e för att de då skulle ha en chans att hitta en ny aupair. Vilket jag tyckte var ett smart drag, jag valde att lämna familjen i skiten men kände ändå ett ansvar så att Angie skulle kunna jobba. Därför så bokade jag mim biljett till den 10 november.

Någon dag senare så ringde Lisa och skällde ut mig för att jag inte hade pratat med familjen om vilken dag jag skulle åka hem och att det var minsan så att familjen inte ville ha mig där så länge. De ville att jag skulle åka så fort som möjligt. Då blev jag riktigt förbannad och skällde tillbaka att jag hade faktiskt bokat biljetten efter en diskussion med Angie. Efter mycket om och men så förstod Lisa att så var ju fallet men att hon inte kunde göra något åt det för hon skulle åka till Hawaii med sin familj på semester!! Så där sitter jag ensam i USA i ett bråk med min värdfamilj, mindre kul. Så jag kollade upp möjligheterna för mig att boka om min biljett, vilket skulle kosta 500$, pengar jag inte hade.

Dagen efter detta så frågade David mig hur jag mådde, jag bara förjävligt eftersom jag numera bor i ett hus där jag vet att ni inte vill ha mig. Svaret jag fick var, skyll dig själv, betala pengarna och åk hem med dig.. Detta var ett under, för oftast gick det inte alls att prata med honom, han ansåg att han själv alltid har rätt och kan gärna bete sig som en 2åring och vände en ryggen och gå därifrån mitt i en konversation.

Ytterliggare någon dag senare så kommer David ner på mitt rum, anklagar mig för att ha ljugit för honom vilket är sant men som ett försvar för hans påhopp. Då förklarade jag för honom hur det låg till, att jag har gått hos en psykolog och har inget förtroende för sådana. Han var riktigt sjukt förbannad på mig, sa åt mig att jag skulle ut ur deras hur fortare än fortast och att han betalade min ombokning av biljett bara jag drog därifrån. Jag vet inte vad ni säger men jag anser att det är till att bli utslängd. Sagt och gjort jag ringde upp flygbolaget och ville ha en ombokning, efter mycket om och men så blev det en sådan till på torsdagen den 22 oktober, detta var på söndagen. När allt var betalt och fixat ser jag en rödgråten Angie komma ner från övervåningen men jag säger inget till henne.

Jag går ner på mitt rum, packar väskorna samtidigt som jag gråter, det tog mig 10 min att packa sen var jag färdig att ge mig av. Problemet var bara att jag inte hade någonstans att ta vägen. Jag gick upp på övervåningen igen och sa att jag försöker fixa någon att bo hos för att bo i ett hus där man inte är välkommen är inte det roligaste. Då sa David "Du får inte säga till Lisa att du har blivit utslängd för du får bo här till på torsdag" ja visst får jag det men vem vill bo med någon man är rädd för?

Den kvällen så kom Angie ner på mitt rum och bad om ursäkt för hur David är, men någon längre stund kunde hon inte stanna för David kunde märka vad hon gjorde. Hon fick tydligen inte prata med mig. Hon visste inte ens att han hade sagt åt mig att dra. De sista dagarna valde jag att inte vara på övervåningen för att jag var rädd för David. Även Angie tyckte jag gjorde rätt i att inte vara uppe när David var hemma. Om det kom ett telefon samtal till mig när David var hemma så kom han ner, la telefonen utanför min dörr, knackade och sprang snabbt upp igen. Om jag skulle upp på övervåningen så tog han barnen med sig upp till deras sovrum och låste in sig till dess att jag hade gått ner igen. Han ändrade koden till garaget så jag inte längre kunde öppna dörren. Angie var helt underbar de sista dagarna, hon smugglade ner mat till mig så att jag kunde äta och stod på min sida i allt detta. Jag fick reda på en del saker om deras familj som jag inte tänker skriva här men det är en familj som inte ska ha en aupair, de pengarna borde de lägga på familjeterapi istället.

Jag bad om ursäkt till Angie men sa att jag klarar inte av en man som David och att jag oavsett inte hade velat vara kvar i familjen om jag hade fått reda på detta senare. Hon sa bara att jag förstår dig...

På torsdagen när jag skulle åka så skulle Angie jobba, hon skulle köra tjugo över ett och jag skulle bli hämtad klockan 2. Under denna tiden så satt jag utanför huset, det var snö och kallt ute, men ensam i huset men en dåre ville jag inte vara. Jag sa inte ens hejdå till idioten utan jag la bara min husnyckel sen gick jag. Barnen fick varsin kram och sen var det hejdå USA.

Det var två helt underbara månader i USA och jag ångrar inget, det var häfitigt att se det lilla jag gjorde men det absolut bästa var att få träffa Petra. Men jag är inget aupair material i en familj som inte fungerar, om jag hade hamnat i en annan kanske det hade varit annorlunda. Men jag är glad för mina upplevelser men hade aldrig valt att göra om det...